"Varför har vuxna alltid bråttom?"

I natt sov min sambos fyraåriga brorson över här. Så fort han märkte att jag vaknat, kom han ner till mig där jag stod halvnaken och svor över att ha strykt sönder en helt ny blus på för hög värme. Med sig hade han några robotar, och dessa är det mest intressanta just nu. Som barn, charmigt och helt ovetandes om både min sinnesstämning och nakenhet, tillbringade han följande 45 minuter som en liten svans efter mig, då jag utförde morgonbestyren. Oh jisses, vad han pratade...

"Den gula roboten är mamman och den blå är pappan. Mia, vet du att de gula robotarna och de blå robotarna pratar inte samma språk"

"Men då förstår ju inte mamma vad pappa säger?"

"Meeeeeen! Inte min mamma och pappa. De är inga robotar"

"Nej, men jag menar att den blå robot-pappan inte förstår vad den gula robot-mamman säger om de inte pratar samma språk"

"Men de här är inte ihop. Det finns en annan gul pappa och en annan blå mamma och de förstår ju vad den andra säger".

Så dum man är. Fattar ingenting ju...

Andra kommentarer under vår lilla stund var:

"Vad gör du?! Målar du dig runt ögonen. Varför då?"

"Varför sätter du något i öronen?"

"Det är fint tycker jag".

"Jaha. Är det såna där örhängen eller?"

När vi sitter vid frukostbordet, strax innan jag ska åka, säger han.

"Mia, varför har vuxna alltid så bråttom?"

Han följer mig till dörren och jag vänder in för att hämta ett paraply, då säger godingen:

"Haha vad synd, det regnar, då behöver du inte åka till jobbet".

Tänk vad livet var lätt när man var fyra år.