Påskdagsreflektioner

Sitter i soffan och en del av mig känner en oerhörd trötthet och tomhet, utan ork och vilja. Men den andra sidan i mig bjuder upp till andra känslor. Den delen av mig, känner en förväntan inför framtiden, en tro om att de saker som jag vill förändra i mitt liv, kommer att bli annorlunda. Igår när jag kom hem från jobbet och solen sken, möttes jag av vårglada barn som cyklade och lekte på gatan. Folk syntes i sina trädgårdar och hela världen andades leenden och en positiv känsla låg i luften. Som om vi alla gått i idé, denna iskalla och långa vinter, för att nu vakna upp och börja leva igen.

Det känns som om jag har varit i idé. Inte så att jag inte levt, inte fungerat eller varit olycklig. Utan mer som att jag har gjort allt på ackord, per automatik, för att jag måste. Jag har bara inte haft den där känslan i kroppen på länge. Känslan som går att leva utan ett tag, men som gör livet så mycket mer underbart, när den väl infinner sig. Jag ska se till att den gror som marken och träden där utanför fönstren. Växer sig starkare.

Igår var vi på kalas, förresten. Jag blandande goda drinkar med den här bruden. Vi åt smörgåstårta, bråkade om låtval på Spotify, slog vad om att träna idag, monterade sugrör, och skrattade. Och precis som idag, var en del av mig slutkörd och trött, medans den andra dansade och log. Nu ska jag bli bättre på att bry mig om mig själv.

The mind is everything. What you think you become.