Det finns de som saknar mina inlägg. Jag är tacksam och glad för det! Och ja, nu saknar jag dem också. Vardagen har börjat infinna sig, och jag hittar tid för avkoppling och kreativitet. Det är mycket som har hänt sedan min kärlek och jag fick vårt fina lilla barn. Och jag funderar mycket på det här med att vara lycklig. Om att verkligen vara det. Jag är lycklig. Otroligt lycklig! Men inte alltid. Ibland är det rätt skit och pannkaka, helt enkelt. För mig är den sanna lyckan den då man faktiskt kan tala om, både för sig själv och andra, när tillvaron faktiskt INTE är så himla underbar. Så att lyckan liksom blir sann och ärlig och underbar när den infinner sig. Jag beundrar den som kan utbrista att livet, relationerna, ekonomin eller självkänslan faktiskt är på botten ibland, mitt i allt det där rosenskimrande.
Såhär är det vänner - ingen annan än du skapar lyckan i ditt liv. Tiden sen vi fick barn har varit den absolut jobbigaste i mitt liv. Fysiskt och mentalt. Känslomässigt, både gentemot andra och mig själv. Men mest av allt har det varit de bästa och mest otroliga fem månaderna någonsin. Att ha barn med sin kärlek är tufft men också det mest storslagna man kan dela med människa. Jag är så evighetstacksam för att jag får tjafsa om bajsblöjor, "mössa-eller-inte" och tusen andra saker man kan välja bråka om när man ska ta hand om ett barn. Det är nämligen värt det med tanke på all kärlek man känner inför sin älskade och detta makalösa mirakel, som är hälften honom och hälften mig. Men jag har fått tänka mig noga för, så att lyckan inte överskuggas av tjafset... Varje dag är en lärdom. Och vet ni, jag är stolt över min karl och mig. Vi tjafsar inte alls lika mycket längre och jag låter honom göra som han vill med bebis. Så att de hittar sin grej. Det är nog mitt mesta tips till alla mammor där ute. Släpp in din man! Och fundera över hur viktigt det är att du påpekar och lägger dig i varenda liten sak som har med barnet att göra. Jag försöker tänka på detta och även om jag inte alltid lyckas så hoppas jag att jag får min kille att känna att jag litar till hundra procent på att han är en minst lika bra förälder som jag. För det är han. Världens bästa pappa till vår kille. Jag måste tala om det för honom igen, nu genast! Kram till er <3
4 kommentarer:
Du är så söt du =) Tack för dina fina tips =) De kommer säkerligen till användning till hösten.
Ps. Jag har saknat dina inlägg, så nu förgyllde du min trötta morgon på jobbet =)
Det var skönt att höra vännen! Då ska jag försöka fortsätta med detta :) Stor kram
När vi fick barn lärde jag mig att man faktiskt måste välja sina konflikter...
Vi hade vänner som blev föräldrar ett halvår tidigare och mannen i den familjen myntade uttrycket "Alla gör på sitt sätt...". Detta var givetvis på förekommen anledning eftersom hans fru gärna stod och tittade över axeln när han tog hand om barnet. Han frågade henne om barnet mådde dåligt när det var med honom och om hon inte trodde att han ville barnet minst lika väl som han. Otroligt lärorikt för vårt förhållande var det och efter det nämns uttrycket emellanåt i vårt hem fortfarande.
Du har så rätt, Eva. Det är viktigt att se människor i sin omgivning som en lärdom!
Skicka en kommentar