31.5.11

Hemmagjort

Kan varmt rekommendera att göra egen müsli - det blev verkligen vrålgott! Tog solroskärnor, havrekärnor, pumpakärnor, linfrön, kokos och kanel och rostade i ugnen några minuter. Serverar med torkade tranbär och gojibär.

30.5.11

Önskelistan är påbörjad

Med två månader kvar till min tjugosjunde födelsedag, kan jag med god framförhållning meddela er som läser bloggen (mamma och pappa!) att jag önskar mig en klocka. Och som ni ser ska den vara färgglad.






Bilder från asos.com och triwa.se

29.5.11

Helgen som varit

Ännu en helg har passerat. Igår jobbade jag sista lördagen på länge. Nu stänger vi butiken alla lördagar fram till september. Sedan träffade jag två barndomskamrater över en lunch, som blev väldigt lång. Vi satt på restaurangen i fyra och en halv timme och det var knappt så att vi ville skiljas åt när vi var tvungna att åka hem. Kul att vi fortfarande har massor att prata om och mycket gemensamt, trots att vi bara setts sporadiskt de senaste tio åren.

Idag har vi grejat här hemma. Röjde i mina lådor och hittade en gammal flygbiljett och insåg återigen hur mycket som kan förändras på ett år. På torsdag åker vi till Berlin med jobbet, då företaget firar sextio år. Det är på dagen ett år sedan jag flög med den här biljetten på min sista ledarskapsutbildning. Jag minns hur otroligt negativ jag var och hur hela jag kände att det var dags att avsluta och söka mig någon annanstans. Och nu är jag här - lycklig och glad ett år senare!


Jag hittade också ett halsband med "Freja" på som hon och jag satt och lekte med för längesedan och som hon ville trä på min hand. Det slutade med att jag glömde bort det och fick med det hem och sen har jag glömt att lämna tillbaka det. Tänkte på min fina och hennes familj som har haft ett tufft veckoslut nere i Göteborg.


Packade ner medaljen i en låda och kunde inte låta bli att känna mig väldigt stolt igen. Jag klarade det!


Min karl har bilat upp sten i trädgården, då vi ska bygga mur vid ytterdörren i källaren. Sedan kom regnet, men vi fick mycket gjort ute idag ändå! Bilden vill av någon anledning inte vrida på sig...


Klockan halv åtta ringde det på dörren och jag fick skoleverans! Verkligen service på hög nivå. Ett par sandaler, ett par textilkängor och jag är redo för Tyskland och resten av sommaren. Tack!


Köpte ett nytt nagellack som får bra betyg. Viva la Diva är inget dyrt märke, men jag tycker att deras nagellack och skuggor är riktigt bra. Lacket kostade en femtiolapp på Lindex.


Mitt i allt stök fick jag även för mig att göra egen müsli så nu är den klar att njutas till gojibär och fil i morgon bitti.

27.5.11

Stolt

Ibland sker saker som får en att stanna upp och fundera lite. Idag rensade jag bland mina papper på kontoret och mitt i städningen stannade jag upp och kom på mig själv med att tänka "shit de här uträkningarna och ritningarna har JAG gjort, det här är mitt jobb nu". Jag har alltid haft fruktansvärt dåligt självförtroende när det kommer till matematik och logiskt tänkande. Varje gång mitt hjärta nervöst börjat bulta och hjärnan velat tänka "det här fattar jag aldrig" under mina åtta månader på GA, har jag tvingat mig själv att byta ut tanken till "jag kan lära mig att förstå det här".

Okej. Jag är medveten om att inlägget är väldigt "Blondinbella", men det är faktiskt sant! Man tror på vad hjärnan tänker. Och jag är otroligt stolt över att jag vågar tro på mig själv. Att jag faktiskt klarar saker som jag tycker är svåra utmaningar.

22.5.11

Räcken

Renoveringslustan har återkommit, till vår stora glädje. Just nu är det altanbygge och iordningställande av vardagsrummet som det mesta kretsar kring. Altanbygget ska starta i mitten av juni, och det ser vi enormt mycket fram emot. Tanken var att den skulle byggts redan förra året, men så stack tiden iväg och vi beslutade att vänta till i år.

Det som det ska beslutas om, förutom lite detaljer kring utformningen av altanen, är räcken. Både till altan och även till trappen i vardagsrummet som fortfarande är livsfarligt oskyddad. På mitt jobb lär jag mig mycket nyttigt och ledorden för altanräcket är definitivt "underhållsfritt". Efter att ha lärt mig om hur ofta man måste olja eller lasera altan och framförallt räcke (minst en gång om året) är träräcke uteslutet. Vi har också blivit upplysta om att ett räcke med vågräta pelare inte är att föredra, då man lätt kan klättra på dessa, så inomhus kommer vi köra lodrät. Men utomhus blir det nog vågrät med någon typ utav skynke framför. En granne har lagt ett mörkt runt sitt och det skyddar dessutom en hel del mot insyn, vilket är bra då vår tomt ligger väldigt öppet ut mot vägen.

Ett sånt här räcke exempelvis, är ju att döda sig själv med jobb varenda år. Nu är jag mycket väl medveten om att alla inte sköter om det varenda år och att gemene man säger "det behövs inte", men eftersom jag lärt mig hur man ska göra för att träet ska skyddas till 100% så förstår jag hur mycket jobb det skulle innebära.




Det här kanske inte är bästa exemplet, men jag såg de här balkongerna när jag var i stan och tänkte att något liknande, fast snyggare, kan bli bra.

Den här bilden har vi visat för en snickare som exempel på hur vi vill ha det. Dock ska både överliggare och bottenlist vara vit.


Jag längtar efter dig!

Idag var det tänkt att vi skulle åkt och träffat den här efterlängtade tösabiten och hennes underbara föräldrar. Men tyvärr har min lilla favorit fått magsjuka. Jag hoppas verkligen att du frisknar till snart Freja, för jag längtar ihjäl mig efter dig och din mamma. Och ja, för att pappa inte ska bli utanför så får du säga att jag längtar efter honom också!


Den fantastiskt fina bilden är tagen av den alltid så imponerande duktiga Abbepappan.

I ny skepnad

Minns ni stolarna vi köpte för några månader sedan? Vi funderade och klurade länge på vilken typ utav bord vi skulle köpa som passade till dem. Trädelen var inte helt svart, utan mörkt brunsvart och först var vi inne på att köpa ett i obehandlat trä och sedan pigmentera mörkt och hårdvaxolja det. Men det visade sig vara svårt att hitta ett obehandlat bord och känner jag oss rätt så blir det aldrig av att vi gör det enorma jobbet med att slipa ner det.

För ett par veckor sedan kläckte min man den smarta idén att vi skulle lämna in stolarna på lack och göra dem vita, samt köpa ett stort vitt bord i stället. Sagt och gjort, i helgen skruvade Bundis och jag isär stolarna och sedan kom snälla svärfar och hämtade dem för att köra iväg dem till en kille som vi lämnat in grejer till förut.

Före:

Efter:

Vi är nästan oförskämt nöjda med resultatet! Idag har vi varit på Ikea och håller just nu på att montera ihop bordet. Kan för övrigt verkligen rekommendera att lämna in saker på sprutlackering. Vi betalade 200 kr per stol och det är stört omöjligt att få ett sånt jämnt och fint resultat med lackfärg om man inte är riktigt bra på att måla. Dessutom är färg inte heller gratis. Vi är kanske inte alltid så snabba när det kommer till saker med huset, men ibland visar det sig att det kan vara värt att fundera ett tag på hur man vill ha det och inte bara ställa in saker utan eftertanke. Nu kallar min man - dags att fortsätta montera bord - bilder kommer inom kort!

Den Stora Utmaningen - jag gjorde det!



Det är dagen efter. Jag vaknade upp med ett stort leende på läpparna idag och tänkte "jag är så jäkla grym, jag gjorde det!".

Efter en lång vinter med broddar och minusgrader, tidiga söndagsmorgnar med två timmars träning och sedan det hårda bakslaget med fem veckors frånvaro från träning under mars och april, stod jag tillslut på startlinjen igår. Hade så gärna velat fota när jag stod i fållan med alla människor och insåg vilket enormt arrangemang Göteborgsvarvet är. Samtidigt var jag så inne i mig själv att jag knappt fokuserade på alla människor. Mötte en kille jag kände i fållan, sa hej och drog sen snabbt på mig hörlurarna och fortsatte min mentala uppladdning.

Det skulle visa sig vara ett smart drag, för ett starkt psyke och ett jävlar anamma var verkligen det som tog mig runt de tjugoen kilometrarna. Redan efter sex kilometer kände jag av två fina blåsor på insidan av fötterna. Orutinerat nog drog jag åt mina skor lite hårdare än vanligt, vilket visade sig vara ett misstag. Insåg dock snabbt att det inte var någon idé alls att känna efter, utan bara köra på. Efter att första milen var avklarad kände jag mig fräsch, trots att Älvsborgsbron var tuff. När vi kom ner i skuggan vid Frihamnen, kändes motvinden otippat nog helt fantastisk - det var varmt i solen så det var skönt med lite fläktande.

Strax innan Göta Älvbron, som var nästa utmaning, stod en skylt vid 13 km med texten "Bryt här". Jag ska erkänna att det var lockande. Men jag gav mig inte. Väl uppe på bron blåste motvinden och bron som är rejält lång har en ordentlig stigning innan det går nerför. Jag hittade krafterna och tackade min lyckliga stjärna för att jag lärt mig hur man sätter på autopiloten, som jag fått tillfälle praktisera flertalet gånger under alla hårda spinningpass med Vätterncyklisterna. Man passerar 14 km ungefär mitt på bron och jag sprang förbi ganska många här, helt i min egen värld hade jag blicken fäst långt fram. Sträckan nedför och förbi Nordstan var belöningen och här visste jag att jag skulle klara det!

Sedan började helvetet. Avenyn var det värsta jag varit med om. Högg en dextrosol precis när vi kom in där och kände hur magen började bråka. Fick spotta ut den direkt och kämpa mig upp till Götaplatsen och Poseidon där vi sedan skulle vända ner och springa Avenyn tillbaka. Här hade man en svampstation och eftersom jag sprang i tredjesista startgrupp var marken täckt av dessa svampar som var hemska att springa på med den mjölksyra som redan börjat ge sig tillkänna i benen. Försökte kryssa mellan dem så att man fick asfalt under fötterna så gott det gick. Med cirka fyra kilometer kvar sprang vi åter mot Slottskogen och målet. Jag var extremt frestad att gå här, slog av tempot, men insåg att det skulle vara förödande då benen kändes ännu värre då. På bron över till Slottskogen höll jag vänster och sprang förbi ganska många. När jag såg skylten "20" var jag så trött att jag trodde jag skulle gå sönder.

500 m bort i sista backen innan man kommer in på Slottskogsvallen och upploppet stod min älskade mamma och syster och hejade på mig. Jag hörde mamma säga "nääää nu missade jag ju att ta kort på henne" och kunde inte låta bli att le. Väl inne på stadion kändes de sista hundra meterna som en mil, men känslan när jag gick i mål var helt fantastisk! En underbar funktionär kom fram och sprayade vatten i mitt ansikte och sedan minns jag att vägen bort till vatten och energi utanför Slottskogsvallen kändes lång. Gick bortåt och försökte hitta en position som kändes okej att överleva i. Hamnade bredvid två killar som såg ut som om de bara sprungit en kilometer och stod och pratade med varandra på klingande Stockholmska: "Jajemen, PB vetdu, 1.22.10. Ska springa maran snart också". Era jävlar, gå härifrån jag hatar er! tänkte jag. Sen kom mina fans och jag grät och sa att det här var det värsta jag gjort i hela mitt liv och var förbannad över att jag inte klarat mitt mål att springa under två timmar.

Tio minuter senare när jag fått lite distans till det och läst alla grattis-sms från folk som följt mitt lopp var jag mest jävligt stolt över min prestation. Och jag kommer göra detta igen, det lovar jag er. Trots att mina fötter och skor ser ut som de gör...



Jag vill ge ett extra tack till mina underbara vänner J&J, min fina man, syster och mamma som åkte med mig och hejade på mig. Det betyder världen att ha någon som väntar på en efter loppet. Och så självklart ett stort tack till Marie, den erfarna löparen var så snäll och gav mig tips och svarade på mina tusen frågor inför loppet - ditt grattis-sms var nog det som värmde allra mest!

21.5.11

Shit så nervöst

Det är nära nu. Nästan lite overkligt att den där stunden jag tänkt på så många gånger, scenariot jag visualiserat och som fått mig att fortsätta kämpa på spinningcykeln eller ute i spåret när det varit så jobbigt att det gjort ont, att den stunden snart är här nu. 144 minuter till start.

3.5.11

Arton dagar to go

Jag lever och andas och fokuserar nu mest på Den Stora Utmaningen. Arton dagar kvar. Statusen konditions- och styrkemässigt känns bra, men pollen sätter käppar i hjulet. Med långdragen sjukdom och denna allergi i bagaget, har jag fått vara realist och ställa om målet och lovar mig själv att vara stolt och nöjd över att ta mig runt. Jag ser verkligen fram emot denna dag, det ska bli otroligt kul!

Besökare