Den Stora Utmaningen - jag gjorde det!

Det är dagen efter. Jag vaknade upp med ett stort leende på läpparna idag och tänkte "jag är så jäkla grym, jag gjorde det!".

Efter en lång vinter med broddar och minusgrader, tidiga söndagsmorgnar med två timmars träning och sedan det hårda bakslaget med fem veckors frånvaro från träning under mars och april, stod jag tillslut på startlinjen igår. Hade så gärna velat fota när jag stod i fållan med alla människor och insåg vilket enormt arrangemang Göteborgsvarvet är. Samtidigt var jag så inne i mig själv att jag knappt fokuserade på alla människor. Mötte en kille jag kände i fållan, sa hej och drog sen snabbt på mig hörlurarna och fortsatte min mentala uppladdning.

Det skulle visa sig vara ett smart drag, för ett starkt psyke och ett jävlar anamma var verkligen det som tog mig runt de tjugoen kilometrarna. Redan efter sex kilometer kände jag av två fina blåsor på insidan av fötterna. Orutinerat nog drog jag åt mina skor lite hårdare än vanligt, vilket visade sig vara ett misstag. Insåg dock snabbt att det inte var någon idé alls att känna efter, utan bara köra på. Efter att första milen var avklarad kände jag mig fräsch, trots att Älvsborgsbron var tuff. När vi kom ner i skuggan vid Frihamnen, kändes motvinden otippat nog helt fantastisk - det var varmt i solen så det var skönt med lite fläktande.

Strax innan Göta Älvbron, som var nästa utmaning, stod en skylt vid 13 km med texten "Bryt här". Jag ska erkänna att det var lockande. Men jag gav mig inte. Väl uppe på bron blåste motvinden och bron som är rejält lång har en ordentlig stigning innan det går nerför. Jag hittade krafterna och tackade min lyckliga stjärna för att jag lärt mig hur man sätter på autopiloten, som jag fått tillfälle praktisera flertalet gånger under alla hårda spinningpass med Vätterncyklisterna. Man passerar 14 km ungefär mitt på bron och jag sprang förbi ganska många här, helt i min egen värld hade jag blicken fäst långt fram. Sträckan nedför och förbi Nordstan var belöningen och här visste jag att jag skulle klara det!

Sedan började helvetet. Avenyn var det värsta jag varit med om. Högg en dextrosol precis när vi kom in där och kände hur magen började bråka. Fick spotta ut den direkt och kämpa mig upp till Götaplatsen och Poseidon där vi sedan skulle vända ner och springa Avenyn tillbaka. Här hade man en svampstation och eftersom jag sprang i tredjesista startgrupp var marken täckt av dessa svampar som var hemska att springa på med den mjölksyra som redan börjat ge sig tillkänna i benen. Försökte kryssa mellan dem så att man fick asfalt under fötterna så gott det gick. Med cirka fyra kilometer kvar sprang vi åter mot Slottskogen och målet. Jag var extremt frestad att gå här, slog av tempot, men insåg att det skulle vara förödande då benen kändes ännu värre då. På bron över till Slottskogen höll jag vänster och sprang förbi ganska många. När jag såg skylten "20" var jag så trött att jag trodde jag skulle gå sönder.

500 m bort i sista backen innan man kommer in på Slottskogsvallen och upploppet stod min älskade mamma och syster och hejade på mig. Jag hörde mamma säga "nääää nu missade jag ju att ta kort på henne" och kunde inte låta bli att le. Väl inne på stadion kändes de sista hundra meterna som en mil, men känslan när jag gick i mål var helt fantastisk! En underbar funktionär kom fram och sprayade vatten i mitt ansikte och sedan minns jag att vägen bort till vatten och energi utanför Slottskogsvallen kändes lång. Gick bortåt och försökte hitta en position som kändes okej att överleva i. Hamnade bredvid två killar som såg ut som om de bara sprungit en kilometer och stod och pratade med varandra på klingande Stockholmska: "Jajemen, PB vetdu, 1.22.10. Ska springa maran snart också". Era jävlar, gå härifrån jag hatar er! tänkte jag. Sen kom mina fans och jag grät och sa att det här var det värsta jag gjort i hela mitt liv och var förbannad över att jag inte klarat mitt mål att springa under två timmar.

Tio minuter senare när jag fått lite distans till det och läst alla grattis-sms från folk som följt mitt lopp var jag mest jävligt stolt över min prestation. Och jag kommer göra detta igen, det lovar jag er. Trots att mina fötter och skor ser ut som de gör...

Jag vill ge ett extra tack till mina underbara vänner J&J, min fina man, syster och mamma som åkte med mig och hejade på mig. Det betyder världen att ha någon som väntar på en efter loppet. Och så självklart ett stort tack till Marie, den erfarna löparen var så snäll och gav mig tips och svarade på mina tusen frågor inför loppet - ditt grattis-sms var nog det som värmde allra mest!