Den här dagen började på ett riktigt uselt sätt.
Berra skulle köra en kompis och hans son till Landvetter (ja, vi är det enda svensk-jugoslavparet som inte åker till Makedonien i sommar - igen), och klockan 05.00 ringde hans väckarklocka.
Jag är känd som tjejen som kan somna ståendes på en halv sekund, men just denna morgon, när jag verkligen behövde någon dryg timmas sömn till, vaknade jag då han steg upp. Vi har som bekant balkongdörrar till sovrummet, men ännu ingen altan eller några persienner, så det var dagsljus i rummet. Hela huvudet och kroppen skrek - du behöver mer sömn - men inte gick det att somna om inte. Efter åtskilliga försök med nya postitioner i sängen, bestämmer jag mig för att lägga mig på soffan och se om det hjälper. (Vid det här laget har klockan blivit 05.44 och min väckarklocka står på 06.30).
Då plötsligt hör jag hur kranjä*eln i badrummet börjar droppa som en galning. Ett öronbedövande dropp, dropp, dropp, dropp med typ 0,1 sekunders mellanrum. Jag är vid det här laget måttligt irriterad över att inte ha lyckats somna än. (Och klockan är nu 06.04). Jag kastar mig upp, in i badrummet och är så förbannad på kranen men hur jag än fixar och trixar vill den inte sluta. Vad hjälper det att man har ett splirrans nytt badrum?
Går upprört tillbaka och lägger mig i soffan igen. Kanske lite vatten vore bra? tänker jag och i nästa sekund känner jag att jag kommer dö om jag inte får dricka lite vatten. I kylen står en fin kanna av nåt märke som ska vara väldigt speciellt, och som Berra fått av en kund. (Sen att man inte ens fattar hur man fyller på den, det är en annan femma). Jag sliter upp dörren och lyfter upp kannan. Vips, så ligger den på golvet! Först undersöker jag nervöst om den gått sönder, vilket den inte har, eftersom den har något exklusivt hölje i ett konstigt material. Sen inser jag att 1 1/2 liter vatten har runnit ut på vårt vita köksgolv i trä, och jag förbannar moder jord som gör att det är så ljust utanför.
Klockan 06.14 är jag klar med skurandet av köksgolvet. Jag hämtar resolut ett svart linne och virar det runt ögonen och lägger mig på plats i soffan. Några minuter senare kommer Berra tillbaka från sin Landvetter-tur och det första han undrar när han kliver in är varför jag ligger på soffan och ser ut som ett ufo. Jag ger honom fingret och säger att "jag fan inte kan sova för jag vaknade ju innan", varpå han går fram och ger mig en puss (allt sker som i blindbock, för jag bemödar mig inte med att ta bort linnet som jag lyckats få på plats). Jag hör hur han prasslande lägger sig under täcket inne sovrummet och efter något som jag uppskattar till bråkdelen av en sekund senare, hör jag hans hånfulla snarkningar.
Han har somnat den jäveln! tänker jag. Sen lyckas även jag göra detsamma. (Innan jag gör det ställer jag om klockan till 07.00 för jag inser att det bara är några minuter kvar tills jag egentligen ska gå upp). När klockan ringer är jag död, jag snoozar till 07.40 och när jag en halvtimme senare än planerat kommer till jobbet, känner jag mig som en vandrande zombie.
Morgonstund har guld i mun, eller hur var det nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar