Ett litet ord med stor innebörd

Vissa dagar i livet, då vill jag bara tala om för hela världen hur lycklig jag är. Idag är verkligen en sådan dag! Jag får vakna upp på morgonen med världens finaste man och den lilla personen som vi inte känner ännu. Ligga och dra mig till halv tolv. Gå upp och äta frukost, bläddra i en härlig kokbok medans jag äter. Att diska och röja undan känns som en förmån i vårt fina hem, som vi tillsammans kämpat med att renovera i flera år nu.

Sen njuter jag av en hög höstluft och en sol som kämpar sig igenom den disiga himlen. Plockar mossa, blåbärsris, lingonris och njuter av tystnaden och alla dofter i skogen. Planterar ljung och annat smått och gott i krukor.

Hela tiden finns känslan av total lycka där. När jag kör skottkärran på den vinterkalla gräsmattan. När jag får jord under naglarna. När jag får kisa för att solen lyser rätt i mina ögon. Hela tiden känner den där lyckan inom mig. Och jag tänker. Vilken tur att just jag har ett sånt bra liv! Jag är verkligen lyckligt lottad. Men så slår det mig. Det är faktiskt jag som skapat detta. Som kämpat för att ha det såhär bra. Och lyckats, trots att saker har gått mig och oss emot, och vart så väldigt tufft ibland. Det är jag väldigt stolt över. Och lycklig. Men det kanske jag redan nämnt några gånger?

Jag smygfotade det här gamla paret som gick framför mig och höll varandra i handen. Jag hoppas att jag också får bli gammal med min kärlek.