Med anledning av en kund som besökte butiken häromveckan, satte en tanke och ett resonemang fart i min hjärna. Denna kund hade stora bröst och mycket smink, lockigt hår och långa ben. Hon ville ha "någonting sexigt". För henne var sexighet något urringat, eller något kortkort.
Jag började sedan fundera kring det här med just sexighet och vad det egentligen är? Jag tror att det finns en "stereotyp sexighet" och "en personligt vald sexighet". Är det så kvinnosläktet har lurats att tro att det sexigaste i världen är att uppfylla följande kriterier?
- vara smal
- ha stora bröst
- långt, gärna blont, och lockigt hår
- vällagd makeup
- mycket vackra smycken och dyra parfymer
- högklackade skor, korta kjolar och djup urringning
Titta på tjejerna ovan. Är det inte ofantligt tråkigt, förutsägbart och intetsägande? För mig finns det ingen själ, inget hjärta, ingen personlig prägel, inget litet extra som gör att jag intresseras eller fångas av dem. Uppspärrade ögon och insugna läppar. Och jag vet att de här tjejerna inte bara ser ut så just denna gång, på SATC-premiären. Nej, de ser likadana ut på varenda fest! Vad hände med en cool, uppsatt frisyr eller ett oväntat klädesplagg? Att människor, som är så fantastiska och unika, ändå strävar efter att alltid se likadana ut, eller att se ut som någon annan, är för mig en gåta. Bara för att det finns en bild av vad som är sexigt och snyggt.
Den "personligt valda sexigheten" då? För mig är det det oväntade och speciella som är det mest sexiga. En sned tand, ögon som glimmar när de ler, någon som sträcker på sig och låter sin goda självkänsla och sitt härliga självförtroende lysa igenom. Någon som bjuder på sig själv, som vågar se "ful" ut, som vågar blotta sig och verkligen leva ut. En person som gör saker på sitt eget sätt, och där man strävar bort, bort från det där perfekta och slutar bry sig om "alla andra". För i den världen blir allt så slätstruket och ointressant.
Det är som att bilderna på de här kvinnorna, på något vis smälter samman till en och samma bild, där ingen skiljer sig från den andra så mycket att man lägger märke till några olikheter. Och det är ungefär lika upphetsande som att läsa telefonkatalogen. I alla fall om du frågar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar