5.5.10

Åsikter

2010 är valår, och nu börjar spurten ordentligt. Jag är inte politiskt aktiv i något parti, men jag vet tydligt var jag står politiskt.

Missade Debatt häromdagen och gick in på SVT Play för att titta. Jag respekterar att folk har olika åsikter, men ibland funderar jag på hur folk tänker. Sexton minuter in i programmet, är det två uttalanden som jag har svårt att förstå.

Johan Ehrenberg, VD Etc, för ett resonemang och en stark åsikt om huruvida ett arbete med ansvarsposition, ska generera en högre lön eller inte.

"Människor som får möjlighet och ansvar och makt, gillar det. Och det handlar inte om att vi människor motiveras av pengar. Det är en jävligt tråkig syn på människan, att vi är någon slags gigantisk portmonä, som säger "får jag inte gapa större och får in mer, då är jag inte intresserad av att ta ett större ansvar". Det där stämmer ju inte, såna är inte människorna."

Han får då frågan från Sanna Rayman, ledarskribent på SVD, om

"Menar du då att den som erbjuds ett chefsansvar ska göra det och inte begära mer i lön?"

"Japp!"

Jag har så oerhört, oerhört svårt att förstå att någon vill sträva efter ett samhälle där alla är lika och tjänar exakt samma pengar. För mig är det självklart att en person som har studerat på universitet och har studielån, ska få mer i sitt lönekuvert än en person som arbetar i en livsmedelsbutik och saknar gymnasiekomptens. Ska denna socialdemokratiska jantelag göra att vi årtionden framöver ska behöva skämmas för att vi tjänar pengar?

Jag råkade ut för en upprörd kund för en tid sedan. När hon lade fram en kjol vid kassadisken, frågade jag henne vänligt om hon behövde nya leggings. Detta är något som kallas merförsäljning, och det ger kunden en valmöjlighet att säga ja eller nej tack. Självklart ska denna försäljning vara relevant, vilket leggings till en kjol i allra högsta grad klassas som. Det är även med omtanke om kunden - ingen vill komma hem en lördagkväll, stå barbent och upptäcka att man har maskor och hål i det enda paret strumpbyxor man hade hemma. Hennes arga svar till mig då var: "du vill ju bara sälja, det fattar jag väl!".

Men självklart! Att sälja kläder är mitt jobb, det är det jag lever på. Det är det som betalar min matkasse, bilen jag kör, huset jag bor i och restaurangbesöken jag går på med mina vänner. Kronorna jag lägger i Ronald McDonald Hus-bössorna de gånger jag äter snabbmat och pengarna som utlandssemestrarna kostar, kommer allihop från mitt lönekuvert. Som jag är värd och som jag arbetar och sliter hårt för. Varför ska jag känna skuld över det? Jag tänker inte stå med skamsna ögon när hon tittar argt på mig som "bara vill sälja". Jag tittar henne rakt i ögonen och säger att "det är många som tycker det är bra att man påminner om det, men du behöver absolut inte köpa några om du inte har behov av det".

För att återknyta till Johan Ehrenberg. Tror han verkligen att jag inventerar lager, arbetar 14 timmar i sträck och accepterar det som en "vanlig" arbetsdag, jobbar över, sliter mitt hår med scheman, coachar min personal för att deras utvecklings skull, ägnar tid åt att försöka vara en bra chef och lägger hela mitt hjärta och själ på att driva en butik på bästa sätt, bara för att jag gillar ansvar och makt? Självklart är grundstenen i mitt arbete att jag tycker att det är roligt, men jag skulle aldrig någonsin göra allt detta om jag fick samma lön som en person som inte har det stora ansvaret. Jag arbetar för att få ett bra liv, skapa bra förutsättningar för min egen framtid och en framtida familj, och för att jag vill kunna göra saker jag mår bra av, eller unna mig ett par nya skor när jag spontant känner att jag är värd det.

I debatten finns även röster som hävdar att nästan enbart personer med rika föräldrar har bra jobb. Mina föräldrar var låginkomsttagare under min uppväxt och jag har inte fått någonting gratis. Jag var ingen stjärna i skolan och jag har inte heller någon stenrik mormor som göder mig med pengar (möjligtvis våfflor). Under hela min gymnasietid, jobbade jag fyra dagar i veckan på ICA. Satt i en kassa och scannade varor, sex timmar efter skoldagen och gick upp halv fem på helgerna för att jobba i bageriet. Detta gjorde jag för att skaffa mig arbetslivserfarenhet, så att jag i framtiden kunde få ett annat jobb, med mer ansvar och större utmaningar och därmed tjäna mer pengar. Att säga att makt och ansvar är det som driver alla människor, känns totalt förvridet enligt mig.

Nästa uttalande som jag inte alls förstår, är när Åsa Linderborg anklagar Isabella Löwengrip, för att "utnyttja" sina anställda för att hon ska tjäna pengar till sig själv. Självklart vill nittonåriga Isabella tjäna pengar på sina företag, men hennes anställda får ju lön! De blir därmed skattebetalare till staten och har ett jobb som de utvecklas av och kan leva på. Och då väljer Linderborg att kalla detta för "utnyttjande". Om man vill resonera på det viset, skulle då alla anställda på IKEA vara utnyttjade av Ingvar Kamprad, som sitter på toppen och tjänar pengar? Istället för att hyllas som en fantastisk företagare, som skapat hundratusentals arbetstillfällen för människor på hela jordklotet? Eller gäller Linderborgs resonemang bara när man pratar om en ung, blond, miljonär som tjänar mer pengar än hon själv gör?

I studion sitter även två killar som arbetar på Volvo. De hävdar att "det inte är så jävla lätt att ta sig från arbetarklassen och ur skiten nere i träsket när man väl är där", då en debattör anser att det ju är bättre att ha ett arbete än att vara arbetslös. När det här snacket kommer upp, så känner jag mig så outgrundligt trött på offermentaliteten. Jag kan också vara nere och tycka jävligt synd om mig själv ibland. Men jag vet att om jag vill förändra något i mitt liv, så kan jag inte sitta på mitt arsle och bara gnälla över hur dåligt jag har det. Jag kan inte göra mig själv till ett offer om jag ska bli framgångsrik och nå mina mål!

Vi väljer alla vad vi vill göra med vårt liv, och ingenting är omöjligt. Visst, skulle jag idag bestämma mig för att jag vill bli astronaut, så skulle det vara en förbannat lång resa att börja nu. Och även fast jag inte når mitt mål och inte tar mig hela vägen till månen eller Mars, så kanske jag kommer halvvägs. Jag fixar kanske en examen i partikelfysik och får chansen att jobba med rymdforskning? Nu tror jag inte att jag vill bli astronaut. Men jag har en väldans massa andra drömmar, visioner och idéer som bara jag själv väljer om jag vill förverkliga eller inte.

Och vet ni? Om jag gör det, och skulle bli miljonär på kuppen, så tänker jag inte skämmas ett skit för det. För jag tycker att det är kul att tjäna pengar.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Hej min älsklingsMia! Det var det bästa jag läst på länge!Du är bäst!
kramar från moster

Maria sa...

Tack moster! Nej, jag är inte bäst, för det är du! :) Tusen kramar

Fia sa...

Intressant läsning med många kloka åsikter från frk Ingemarson :)

Anonym sa...

Bra där =)

Frida sa...

oj vilket intressant inlägg!! Helt rätt åsikter enligt mig Maria!
Du skriver väldigt bra...borde kanske satsa på debattör nånstans och tjäna ännu mer pengar!! hahaha

Besökare