Mina favoritböcker- och filmer när jag var liten var i princip allt av Astrid Lindgren. Bröderna Lejonhjärta, Emil i Lönneberga, Alla vi barn i Bullerbyn, Mio min Mio, Nils Karlsson Pyssling och sist men inte minst Pippi Långstrump. Jag lärde mig läsa väldigt tidigt och jag minns än idag känslan och doften av den nötta Pippi-boken med gult omslag och den tokiga, rödhåriga tjejen med flätor på framsidan. Det riktigt kittlade i magen av lycka och spänning när man fick följa med den galna flickan i alla hennes äventyr. Verklig barndomsnostalgi när jag tänker tillbaka.
Spanade lite Pippi på Youtube precis och hittade klippet som jag minns som mitt absoluta favvoavsnitt ifrån filmerna. Nämligen när alla barn får äta hur mycket godis de vill. Jag satt framför teven och suktade och drömde om hur fantastiskt det skulle få vara att vara med. Att Pippi hade massa andra fördelaktiga egenskaper var inte så noga, men att hon kunde köpa hur mycket godis hon ville, det var ju helt fantastiskt!
Jag suckar och konstaterar att jag är, och alltid varit, en riktig godisgris. Är det möjligtvis så att man får lov att skylla det på Pippi Långstrump?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar