Minnen

Abbepappan har gjort det. Igen. Skildrat något som är så svårt att sätta ord på, på ett perfekt och träffande sätt.

Och jag känner igen mig, så väldigt mycket. Tänker genast tillbaka på när jag, äntligen, sparat ihop de där tjugo kronorna och kunde köpa ett paket av de åtråvärda hockeybilderna. Arton stycken, var de i paketet och en var med autograf. Det var extra bra, det hade jag förstått. Förväntansfull kom jag till skolan och väntade spänt på att rasten skulle komma, så att jag kunde visa de populära i klassen mina bilder. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Killen på kortet med autografen var Wayne Gretszky. Top notch, liksom.

Och jag minns ruset och lyckan i kroppen, när alla flockade sig omkring mig. Men jag minns också nedstämdheten när någon lurade mig att byta bort bilden, mot en färre summa kort än som var dugligt mot denna eftertraktade bild. Och framförallt minns jag känslan av hur intresset kring mig försvann inom loppet av en kvart. Jag ville ju byta bort bilden för att vara snäll. För att få vara med de populära. Inte sitta ensam kvar med femtiotvå värdelösa bilder.

Men jag glömmer inte Wayne Gretzky. Med autograf.