Fula ord, fula ord, fula ord i min mun

Jag är just nu på utomordentligt dåligt humör.

Av en anledning som en utomstående säkert finner oerhört löjlig. Men tänk er en situation när ni längtat efter något.

Detta något är i mitt fall att springa med Göteborgsvarvsgruppen på gymet. Vilket jag inte kunnat göra på tre veckor pga jobb. Visst har jag varit ute och sprungit men inte med gruppen. Idag var det så dags. Kommer hem och ska äta en timma innan.

Då släpper svärmor bomben.

"Vilka kläder har du tänkt springa i?"

"Eehh, ja mina löpartights och sportbehån som jag hängde på tork efter träningen igår..." (vid det här laget anar jag mycket ont oråd...)

"Ja för jag har tvättat allt det..."

Fint. Snällt gjort. Men jag har lust att bara skrika:

"Jag svettades knappt på träningen igår och har hängt upp grejerna på tork för att jag ska ha dem idag och du kan ju inte tvätta sånt som inte ligger i tvättkorgen!!!!"

Men det förstår ju till och med en galning som jag att jag inte kan göra.

Och hon har verkligen tvättat dem. För typ en minut sen. Allt är dyblött. Torktumla löparbyxor och sportbehå? Jag tror inte det.

Okej. Jag tänker om. Jag kan ju faktiskt leva utan mitt enda par löparbyxor...och springa i några andra brallor. Även fast det inte blir lika bra, så går det ju faktiskt. Tänk positivt! Men. Mina andra tre sportbehåar har jag ju slängt i tvättkorgen för att de faktiskt behöver tvättas...och de är nu i tvättmaskinen. Där inne, i det skvalande vattnet ligger de och skrattar åt mig.

Nu blir jag såååååååååå arg! Visst låter allt det här töntigt när man läser det men sånt här kan få mig på så sjukt dåligt humör! Så jag liksom bara vill lägga mig på golvet och lipa. Dessutom har jag svullat blåbärspaj för en av säljarna på jobbet slutade idag och nu känner jag mig inte bara arg utan fet också. Jag hatar verkligen när saker och ting inte blir som jag tänkt. Och det är tydligen rätt ofta det blir så.

Jaha nu har jag grinat klart för en stund i alla fall.