Pepp

"Godmorgon! Hur är det?", frågade min sambo kvart i nio i morse där han stod i full kostym, nyduschad och luktade gott, redo att åka till jobbet.

"Jag försöker motivera mig..."

"Äsch, det är bara att hoppa upp och ta på dig kläderna och ge dig ut".

Ibland tycker jag om honom så himla mycket, för saker som han själv inte tänker på att han säger eller gör. För det första så har jag inte talat om för honom att jag tänkt gå ut på en promenad. Han har ingen aning om det. Men ändå så förstår han, så fort jag säger att jag försöker motivera mig, vad det är för nåt på gång.

För det andra. Min sambo är ingen träningsmänniska. Han tycker det är onödigt att man rör på sig om man inte känner för det och han bryr sig inte om jag väger 10 kilo mer än nu (jag vet det för så var fallet när vi träffades). Och därför tycker jag det är så snällt av honom att faktiskt peppa mig, när han lika gärna kunde säga "Äsch, skit i det ligg kvar i sängen om du inte känner för det". För så hade han resonerat om det gällde honom själv. Men han vet att jag blir pissed off på mig själv när jag blir lat.

Det kanske är jättetöntigt att bli glad för en sån liten grej, men ibland behövs det inte så mycket för att göra mig glad.

Tack bästa sambo. Utan dig hade jag legat i sängen fortfarande.