Om mode

Ibland funderar jag på det här med mode. Eller, ganska ofta faktiskt. Och det är väl kanske inte så märkligt, eftersom jag jobbar med det.

Det är ett fenomen som idag är oerhört lättillgängligt. Jag förundras ofta över att så unga tjejer klär sig så trendigt, vilket jag inte kan dra mig till minnes att någon gjorde när jag var tretton, fjorton år gammal. Självklart ville vi alla ha fina kläder, men vi såg inte ut som tjejerna i 20-årsåldern när vi gick i högstadiet.

Kopierade kedjorna i samma utsträckning som de gör idag? Hur såg arbetetsuplägget och visionerna ut på H&M för tio år sedan? Hur tänkte Gina Tricot när de startade för tio år sedan? Tänk, vilken nykomling de var i branschen och hur ofantligt stora de blivit idag. För att de är smarta, kommersiella och snabba.

Elin Kling syns överallt. Stylar Idoler, snart dansar hon i Let´s Dance. "Allt jag tar på blir till guld", sjöng Gynning i en kass produktion för ett par år sedan, och precis så är det med Elin Kling. Alla avgudar och älskar. Kopierar och springer benen av sig efter de skor och kläder hon bloggar om. Fast ingen av oss egentligen har råd att shoppa för de enorma summor som hon spenderar varje månad, så kan vi köpa de där enstaka grejerna som hon har handlat på lågpriskedjorna. Eller kanske hitta något liknande på second hand. För det är ju också trendigt.

Duktiga, och en av få riktigt nischade, modebloggerskan Karolina Skande, sätter som vanligt, träffsäkert fingret på fenomen. Här listar hon årets plagg 2009. Inga nyheter. Inget som är svårt att få tag på. Snarare svårt att slippa undan. Idag säljer jag lackleggins till 55-åriga kvinnor som specifikt kommer in och frågar efter något som de skulle ha vägrat att sätta på sig för ett år sedan.

Och jag tycker det är snyggt. Men man kan få lite för mycket av saker och ting. För kan inte ni också längta efter att inte se ut som alla andra? Jag önskar jag vågade ännu mer, för jag vet att jag också smälter in med min klädstil. Jag har egentligen ingen lust att tycka om nitar och svart nagellack nu, när gemene man gör det, men det gör jag ju!

Jag märker genom min yngre syster, att det är inne att vara djup idag. Lite bohem, med "egen stil". Lyssna på musik där texten säger mer än vad en poppig melodi gör. (Jag och mina vänner lyssnade på Backstreet Boys och Spice Girls, det var trenden då). För att inte tala om det helt nya ordförråd som 90-talisterna har gett oss. Som jag knappt förstår själv. Man ska helt enkelt vara så annorlunda som möjligt. Men trots detta blir alla bara mer och mer lika.

Vem var egentligen först med trenden? Vad är annorlunda? För ett par år sedan blev folk som galna när H&M lanserade designsamarbeten. Nu har det nästan blivit otrendigt att hänga på låset för dessa hypade plagg. Men ändå sitter folk hemma och klickar hem Jimmy Choo-kollektionen så att den säljer slut på en kvart.

Jag vet egentligen inte hur jag ska knyta ihop säcken i detta resonemang, men jag tror att jag försöker sätta ord på mina egna tankars brottningsmatch. Att jag lever på att sälja något kommersiellt till folket, samtidigt som jag helst hade velat vara mer egen. (Ni ser, jag vill också vara annorlunda!). Att tjäna pengar är nödvändigt för att kunna överleva. Och de stora pengarna tjänar man om man erbjuder något som den breda massan vill köpa. Det startar på en skissbord hos de stora modehusen och hamnar som sista punkt i kretsloppet i en realåda på någon klädkedja. Precis som Meryl Streeps rollfigur Miranda Priestly i The Devil Wears Prada, säger:

"This... 'stuff'? Oh... ok. I see, you think this has nothing to do with you. You go to your closet and you select out, oh I don't know, that lumpy blue sweater, for instance, because you're trying to tell the world that you take yourself too seriously to care about what you put on your back. But what you don't know is that that sweater is not just blue, it's not turquoise, it's not lapis, it's actually cerulean. You're also blithely unaware of the fact that in 2002, Oscar De La Renta did a collection of cerulean gowns. And then I think it was Yves St Laurent, wasn't it, who showed cerulean military jackets? I think we need a jacket here. And then cerulean quickly showed up in the collections of 8 different designers. Then it filtered down through the department stores and then trickled on down into some tragic casual corner where you, no doubt, fished it out of some clearance bin. However, that blue represents millions of dollars and countless jobs and so it's sort of comical how you think that you've made a choice that exempts you from the fashion industry when, in fact, you're wearing the sweater that was selected for you by the people in this room. From a pile of stuff. "