Jag sprang milen i eftermiddagssolen på Kransen idag, helt underbart men otroligt många korkade människor som vägrade att flytta på sig när jag kom löpandes. Det är ju rätt tight med all snö nu och sen har de skidspår på halva banan, så man får liksom vara lite flexibel. Men nej då, folk skulle stå och klappa hundar mitt i banan fastän de såg mig komma springandes och en del ville bara inte flytta på sig. De verkar tro att de äger banan! Jag blir så trött på sånt och kan förvandlas till en riktigt jäkla otrevlig kärring i såna situationer. Tur att jag springer med lurar så att jag håller käft helt enkelt (jag hör ju inte hur högt jag pratar så jag vågar inte säga nåt). Däremot kunde jag inte låta bli att ropa till en liten kille som åkte skidor och hade trillat i backen och försökte resa sig upp "Du klarar det, kom igen!". Och han verkade höra vad jag sa, för han sken upp som en sol och kravlade sig på fötter igen. Stackarn, jag minns ju hur förbannad man blev och hur krångliga de där skidorna var att tråckla sig upp på när man väl trillat.
Men nu var det inte det jag tänkte prata om. (Jag vet allt om hur man gör en kort historia lång). Min fina vän Bundis har en lika rar och omtänksam mamma, och hon köpte de här greppen till mig. Det är ju i princip omöjligt att slira runt i löparskor med det underlaget som råder just nu.
Hon hade fått tag på dem på någon utförsäljning med militärgrejer, så det är riktigt grymma prylar minsann. Jag såg flera stycken halka runt i snön, både under dagens runda och när vi sprang i söndags, och inte en enda gång var jag nära att tappa fästet. Så tack så jättemycket, finaste Bundismamman! (Ja, och för den som oroar sig över min intelligens, så har jag ju dem monterade
på skorna när jag springer, och inte liggandes på marken).
Och för övrigt gick det grymt bra att springa, tog mig runt på 52 minuter. Jag är på gång nu, jag känner det. På söndag blir det träning med Vätterngänget, cykelträning i en timma och sedan styrketräning efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar