Idag vid lunchtid, kom det in en trevlig kvinna i butiken. Hon hade ett måttband runt halsen och såg pigg och glad ut. Jag kände genast att hon var en trevlig person och hon provade några skjortor och bubblade om huruvida den skjorta hon ville köpa var för fin, eller den skjorta hon hade på sig var för "bonnig". Jag frågade om hon arbetade i tygbutiken över gatan (med tanke på måttbandet), men det visade sig att hon arbetade i gallerian's lilla underklädesbutik, en bit upp från vår butik. Perfekt. Jag som aldrig hittar någon bra bh, som inte har en aning om vilken storlek som är bra och som springer runt i sportbehåar i brist på annat.
"Kan du hjälpa mig?", stammade jag fånigt som när den lilla råttan i Askungen på julafton säger "ha den äran". Ungefär som om jag inte skulle kunna hjälpa henne att ta fram en bra skjorta eller ett par jeans.
Hon hystade fram måttbandet och började mäta och konstaterade fortare än jag hunnit blinka:
"Du är en 65, möjligtvis 70".
Jag blev förvånad. Jag köper alltid 75. Det tar inte slut här. Ett andetag senare drog hon även slutsatsen:
"Du är en D-kupa. Kanske till och med DD"
Och detta säger hon med samma garanti som att en sosse röstar på Mona & Gänget. Jaha. Nu har jag ju inget annat val än att gå dit i morgon. Hela processen ska ta fyrtiofem minuter minst. Jag undrar ju hur sjutton jag ska kunna fylla ut en DD-kupa utan att springa förbi kirurgen innan jag besöker butiken i morgon? Och dessutom minska 10 centimeter i omkrets. Är det sånt här som kallas prestationsångest? Jag förstår ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar