Jag lever med en man som beroende på dagsform kallar sig nysvensk/utländsk/supersvensk/blatte. Han är född i Sverige och känns på de flesta sätt som en helt vanlig hederlig svensk. Dock en sak skiljer oss åt. Han talar inte bara svenska och engelska, utan också ett språk, som jag kan ungefär tio ord utav. Och då har jag avrundat uppåt. Jag tycker detta är så fascinerande och vill inget hellre än lära mig detta jugoslavspråk. Men han vägrar! Han vill inte att jag ska lära mig. De få gånger jag lyckats få honom att lära mig några fraser, har jag fått ett kort försök på mig och sedan blivit totaldissad när jag inte uttalat det perfekt. Det är skit det.
En annan sak med den här språkgrejen och att han är nysvensk, (tja vad vi nu väljer att kalla det) är att jag tror att han kan alla språk. Eftersom hans föräldrar kommer från ett land i Jugoslavien, och han därmed förstår bosnier, makedoner, serber och en massa till, så tror ju jag att alla utlänningar är samma sak. Det spelar liksom ingen roll om jag kommer över en text på ryska, slovenska, arabiska eller kinesiska - jag tror att han hajar grejen utan problem. Nja, vid sistnämnda går nog gränsen till och med för mitt förstånd. Men ni fattar grejen. När jag nu för en stund sedan kom över en text som jag misstänkte kunde vara polska uppstod denna, sedan tidigare bekanta, konversation:
Jag: "Kolla här, är detta polska?"
Han: "Vad? Jag får se."
Jag: "Det är polska va? Kan du det?"
Han: "Va fan tror du jag kan alla språk bara för jag är utlänning eller?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar