Bild: Aftonbladet
Ibland är världen grym. Så grym att tårarna bara droppar nedför kinderna, så att man håller andan och väntar på att det ska gå över. Försvinna.
Tänk att bo i ett av världens fattigaste länder och drabbas av detta fruktansvärda. Tänk att du inte har något arbete, inte äger mer kläder än de du bär varje dag. Du har inget hem eller kanske bara något som knappt kan kallas hem. Du har inte duschat på flera år och pengarna räcker inte till mat.
Men det du har är din familj. Människor du älskar, som ger dig trygghet någonstans mitt i detta fattiga liv. Som ger dig kärlek och kanske en gnutta hopp. Och så förlorar du dem, det enda du har. Du får leta efter din syster, bror, mamma eller pappa, fru eller make, i drivor av livlösa människokroppar.
Nu kanske någon missuppfattar mig - jag påstår inte att det var lättare för alla de mer välbärgade turister, som miste livet eller förlorade en anhörig i tsunamin 2004.
Men vad får livet för mening när det blir såhär?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar